sämst

allting är så jävla orättvist.

ser folk som åker till milano

ser folk som sover dygn utanför konserter

ser folk som får vip-biljetter

ser folk som får åka överallt (enbart för att uppleva känslan som är absolut obeskrivlig)

jag ser mig själv,jag stannar kvar på det sämsta stället som någonsin skådats.

jag vill också vara 18 år.

jag vill ta vara mitt liv,och göra det jag tycker är absolut det roligaste som finns.

men det går inte,eftersom det finns ingen som kan förstå.

jag skulle kunna göra det om och om igen,hade aldrig fått nog.